Vid mitt skrivbord....

Har man vägarna förbi Göteborg i helgen kan man besöka HDK:s julmarknad. Det blir glögg och pepparkakor, samt en massa annat kul. Man kan få information om deras program och gå runt och kolla. Det ska vi göra...Kul, kul!

 

Hemma igen efter en underbar helg i gamla goda Göteborg. Jag saknar stan väldigt mycket och fylls av härliga nostalgiska minnen när jag åker tillbaka. Vänninorna K. och M. hade laddat med massa kul, på fredagen bjöds det på pasta med musslor och massa vin. Det var gott...

Lördagens förmiddag spenderades i lugnt mak med en liten runda på stan, besök på Burger king på Järntorget, något som nästan är oundvikligt efter lite för mycket vin kvällen innan. På kvällen blev jag bjuden på resturang, en mycket uppskattad födelsedagspresent må jag säga. Resturangen var Sjöbaren i Haga och där fick jag smaka på den godaste fiskrätt jag någonsin ätit. Det var som att komma till himlen. Väldigt lyxigt och gott....

Efter resturangen gick vi vidare till favorithaket Skål (där spelas det alltid Elvis, Johnny Cash, Sinatra och dylikt i högtalarna, det gillas!) och drack lite drinkar och fick se en överförfriskad snubbe välta ut inte bara ett utan två glas öl över folk. Som tur var inte över oss....Vi satt enbart på första parkett och såg spektaklet....Först överväldigades man av irritation men allteftersom kvällen framskred blev killen alltmer underhållande...Snubben var vekligen helt störd...

På söndagen tog vi det återigen lugnt på förmiddagen eftersom vi vid det laget var lite slitna, sedan begav vi oss ned till stan för att fika lite innan mitt tåg gick. En alltsom allt perfekt helg.....

Ibland är jag så glad över att bo i ett gammalt hus med massa prylar från förr. Förut när jag var nere i källaren och rotade lite hittade jag en gammal telefon. En sån där man har på väggen, med en "tratt" man pratar i och en annan "tratt" med sladd som man sätter mot örat. Jag gissar att den är från 20-30-tal eller så....Jag gissar att det inte var alla hushåll som hade råd med eller tyckte det var värt att sätta in telefon såpass tidigt. Men så var min mormors pappa en entreprenör som var tidigt ute med många saker. Till exempel var han den andre i samhället att skaffa bil när det begav sig. Den som hann före var direktören på järnverket. Men det var inte så att han skaffade bil för att vara ute och nöjesköra, nej för vid sidan av sitt vanliga jobb på järnverket började han även köra taxi. Det tycker jag är lite häftigt.....

Telefonen jag hittade ska jag renovera och fixa till. Den var lite sliten och dammig efter att ha legat i källaren så länge som jag misstänker den gjort. Sedan ska jag sätta upp den på väggen och kanske någon gång låtsasprata i den..Men jag måste verkligen hitta en bra vägg att sätta den i, för när jag lyfte upp den fick jag en smärre chock. Den var jättetung, nästan så tung att jag måste be maken bära upp den ur källaren. Men bara nästan.....

Tänk vilken utveckling som skett de senaste 100 åren ändå. Då hade man telefoner som man nästan behövde skottkärra till och nu finns det sådana som är tunnare än en blyertspenna...Undrar vad gammelmorfar Karl hade sagt om den saken....

Det roliga med att hitta skatter i form av gamla telefoner firar jag med dagens favoritlåt som inte har något med telefoni att göra alls....Men Mando diao är så jäkla bra!

Jag sitter i ett halvfärdigt nattlinne som jag började sy igår. Jag har alltid haft en vurm för vita nattlinnen, med spets. Helst av allt skulle jag ju vilja ha ett slott eller en borg att vandra runt i, i mitt nattlinne. Med ett kandelaber i hand och en stor hund vid min sida. Lite operamässig romantik sådär....Nu har jag ju ingen borg, men likväl en jättestor hund. Så det får väl duga...

Jag satt iallafall här och höll på att bli tokig för att jag inte kunde bestämma mig hur jag skulle göra halsringningen. Smått frustrerad iförd det vita halvfärdiga nattlinnet kom jag att tänka på Lucia di Lammermoor. Nu kanske det är att överdriva att känna sig tokig som Lucia, stackarn, som i sitt vansinne har ihjäl folk...(Iallafall sin brudgum som hon tvingats gifta sig med trots att hon älskade en annan, inte konstigt att hon blir tokig.).....och går omkring makabert blodig visserligen inte i nattlinne utan i sin bröllopsklänning. Men det är ju iallafall effektfullt rött mot vitt. Istället för att gå bärsärk som henne så bestämde jag mig för en paus av något slag, fikapaus, rökpaus, kaffepaus....Det blev en bloggpaus och jag hoppas att inspirationen kommer tillbaka, för det vore trevligt att gå till sängs i ett nytt nattlinne ikväll....

För lite inspiration lyssnar jag på en av mina gamla favoriter, Maria Callas. Ända sedan jag som barn, tillsammans med min käre far, brukade ta bilturer på snirklande skogsvägar och låta hundarna springa samtidigt som vi lyssnade på opera har jag varit fast. Maria Callas är enligt mig drottningen av operasångerskor. Här i en favoritroll, den som Violetta i Verdis La Traviata.

I slutscenen har hon ju på sig nattlinne och även om det inte syns här så vet ju jag det och kanske kommer in i en bra känsla för vita nattlinnen med spets och romantik.

Idag var det en lugn start på dagen som gällde. Det är ju ändå helg. Efter att ha legat och dragit sig i sängen extra länge tog maken, hunden och jag en lång promenad i det vackra solskenet. Det var oförskämt vackert höstväder här i Värmland idag... När vi sedan kom hem lagade vi oss en lunch som hette duga. Stekt potatis, lök, vanlig tjockkorv och hackkorv. Just hackkorv är något jag kommer sakna när vi lämnar Värmland, för det kommer vi att göra. Ska inte gå in på detaljerna än (vill inte jinxa något) men vi har planer på G. som inkluderar flytt, nya sysselsättningar och sydligare breddgrader. Men jag antar att man kan köpa lite hackkorv och lägga i frysen när den dagen kommer. Det är en värmlänsk specialitet, inälvsmat och inget för de veka. ;) Förbaskat gott är det iallafall, med potatis och lite lingonsylt till exempel. Eller som i en sorts pytt i panna som vi åt till lunch denna härliga lördag. Vill man läsa mer om hackkorv finns det till och med en bok om den. Har inte läst den själv, för riktigt så frälst är jag inte riktigt. Jag tycker bara det smakar gott.

Till denna tunga mat tog vi stekt ägg, en varsin folköl och så en liten liten hutt Skåne Aquavit. Ibland är tung mat och skåne något av livets elexir. Till denna härlighet såg vi ett avsnitt av Deadwood. Det passade perfekt ihop. Ibland brukar jag och maken roa oss med att para ihop filmer med vissa typer av mat och just till western passar tung, fet husmanskost väldigt bra. Helst av allt ska man ju käka bacon och Heintz baked beans, men det var vi inte sugna på just idag....

 

Deadwood är ännu en riktigt bra HBO serie, utspelar sig i den lilla laglösa hålan Deadwod. Där de flesta män är laglösa, grymma och illaluktande och de flesta kvinnor är horor. Mysigt värre, eller hur? Det första avsnittet gav jag inte mycket för, inte så mycket till handling och alldeles för mycket våld. Men det tog sig och nu längtar jag desperat efter att "bara_få_se_ett_avsnitt_till".....

I Sparreholm finns det ett nostalgimuseum, Gråfors samlingar. Vi åkte förbi av ren slump när vi var på väg hem från Stockholm och beslutade oss för att det är roligare att åka på småvägar. Genast när vi såg skylten stannade vi och glad är jag för det. Det visade sig vara en samling som hette duga. Mannen som drev museet hade samlat på saker hela livet vilket märktes, det fanns väldigt mycket fina saker att titta på. Vi kommer garanterat åka förbi där fler gånger i framtiden och när vi nämde att vi kom långväga ifrån men gärna åker dit fler gånger sade frun lite roat uppgivet att "-Ja utställningarna ändras ju med jämna mellanrum, för det finns mer att ta av." Undrar just hur mycket mer det fanns att ta av, för det jag såg tyckte jag redan var rätt mycket. Men är man en samlare så är man, antar jag....

 

 

 

Maken funderar på att skaffa en till motorcykel. En gammal för att ha något att träna på för att bli bättre på att meka. Han vågar inte riktigt greja hur mycket som helst på sin Bonneville, ifall det skulle gå åt helskotta. Men en gammal är det ju en annan femma med, inte riktigt lika känsligt som den gröna pärlan i garaget. När han berättade att han funderade på att köpa en gammal BMW eller liknande och kitta iordning den så den får lite gammal arméstil tyckte jag det lät väldigt roligt. "-Men ska vi inte ha en sidovagn också då?" Frågade jag. Mjo, det tyckte ju han vore ballt, så nu kollar vi lite lätt efter motorcyklar med sidovagn.....Vi satt och drömde om picknickturer och midnattsåk. Synd bara att hunden är för stor för att följa med, nästa gång vi köper hund kanske vi ska välja en ras som kan vara sidovagnsanpassad.

(Det här är en modern 30-tals replika, BMW)

 

 

Det var väldigt trevligt idag, denna kalasdag. Köttbullarna var perfekta, gräddsåsåsen perfekt, jaa  allt var faktiskt perfekt. Tårtan som avslutade allt var så perfekt att den av vissa till och med kallades den bästa gräddtårtan någonsin. Ibland är det enkelhet som gäller, jag gjorde helt enkelt en vanlig tårtbotten, lade en vaniljkräm på understa lagret och min goda svartvinbärssylt på det översta. Jag tog rätt rejält med sylt, så tårtan skulle bli saftig och god. Sedan lät jag den stå några timmar för att safta till sig och precis innan det var dags för kaffet täckte jag den med vispad grädde. Till dekoration hade jag kvällen innan förberett mig genom att pensla en god ekologisk 70%-ig mörk choklad på baksidan, sedan lossade jag försiktigt bladen från chokladen. Det var inte det lättaste kan jag säga och nästa gång jag gör chokladlöv ska jag pensla på mer choklad, för när det var för tunn smälte den på fingrarna så lövet gick söndet. Så lade jag de svartvinbär som var kvar på buskarna att komplettera löven. Mycket tjusigt blev det, om jag får säga det själv. Svartvinbärssylen med sin lite syrliga, fylliga smak gjorde att tårtan blev jättefräsch. Godaste gräddtårtan helt enkelt!

 

Jag fick massor med bra presenter också, ett fantastiskt läppstift från systern, Yves Saint Laurents nr 19, den klassiska ceriserosa, som är väldigt cerise...rosa...... Mycket färg, mycket coolt. Så fick jag rosdoftande duschkräm från Weleda, också från systern.

Min mor gav mig hennes mormors gamla finklocka. Precis vad jag önskat mig, jag går och tittar mig på armen mest hela tiden nu och ler och berättar, för de som vill höra, vad klockan är just då. Tycker fortfarande, efter flera timmar, att det är fantastiskt att den faktiskt går rätt när man ställt den. Med tanke på att den har typ 60 år på nacken.

Nu syns det inte riktigt på bilden men boetten är i pärlemor, så det skimmrar alldeles härligt när man tittar på klockan i solljuset. (Bilden är ju i själva verket rätt dassig, för klockan ser mycket finare ut i verkligheten. Antar att fotografering inte kan räknas till en av mina många talanger.)

Av mor fick jag även den här söta kamén som kommer från pappas sida. Farfar köpte den någon gång för länge, längesedan. Mamma visste inte så mycket mer än det och pappa finns ju tyvärr inte här att fråga. Det är härligt med presenter som har en historia, oavsett hur lite man vet om den. Att få saker som gått i arv i familjen känns så myckry bättre än att få dussininköpta prylar som bara ökar på den här globala konsumtionshysterin som vårt samhälle lider av. Ha, då fick man det sagt också! Alltid bra att få till en känga mot överkonsumtionen!! Jorå, minsann.

 

 

 

 

Min mans gammelmormor Disa var tydligen en alldeles underbar dam. Hon skrattade och var glad jämt. Hon bodde på tredje våningen utan hiss tills hon var 93 och gick i dessa trappor varje dag för att hälsa på sin mans grav. Inte nog med att hon hade en härlig personlighet så var hon dessutom vacker. Jag tycker hon är urtjusig här, ser nästan ut som en stumfilmsstjärna.

Disa föddes 1900. Vad lätt det måste ha varit för henne att komma ihåg hur gammal hon var med ett så jämt födelseårtal. Jag vet egentligen inte så mycket mer om henne. Men makens mormor (Disas dotter) berättade vid ett tillfälle att hon som barn bodde på landet utanför stockholm (vilket nuförtiden förmodligen inte alls är "på landet" utan en del av stockholms stad) vid en gård där pappan (Disas man) jobbade för Ivar Kreugers bror med någonting som hade med egendomen att göra. Det främsta minnet hon hade från detta var att deras hund fick valpar och att Kreugers barn skulle ha dem. Vilket makens mormor tyckte vad hemskt orättvist, men vad ska man göra när "patrons" barn vill ha hundvalpar...

Men nog om det, Disa verkar ha varit en underbar kvinna och det är verkligen synd att jag aldrig fick träffa henne. Tror nog vi skulle kommit bra överens.

Denna helg har maken och jag varit hemma i mitt föräldrahem. Hade grillfest tillsammans med en barndomskompis på fredagen och dagen efter köpte vi glass på torget i stan. Som om inte det vore nog så var det samtidigt veteranrally i stan. Det var mycket trevligt att att sitta vid vattnet och se en massa fina bilar defilera förbi när man äter sin mjukglass. Det var alla möjliga sorters bilar, nästan mest från 30-40-talet men även senare modeller. Schyssta jänkare, en riktigt fin silvrig Volvo 164, till och med Mini som nästan såg fånig ut efter alla de stora svulstiga ford´arna och buicks´arna som föregick den. (Hmm...ser lite fånigt ut att skriva i plural..)

Var borta i helgen för att fira nationaldagen. Eller rättare sagt hemma? Jag åkte till byn där jag är uppväxt. Inte för att jag brukar fira 6 Juni vidare mycket men i år var det speciellt eftersom min mor skulle hålla tal i byn, jojo, man är väl släkt med betydande personer. Så betydande att hon blir tillfrågad om att hålla tal på nationaldagen. Inte nog med det, hon fick desutom pris. Ett stipendie bestående av äran, diplom och 5000 kronor för långt hängivet arbete för att uppmärksamma miljömedvetenheten i textil och materialfrågor. Hon vurmar nämligen för det min mor, att vi ska bli mer medvetna var textilierna vi använder i vardagslivet kommer från. Att tillvarata den svenska ullen iställt för att slänga den som tyvärr händer så ofta till fördel för den utlänska ullen, från t.ex Australien och Nya Zeeland där de har en helt annan hantering av fåren och som om inte det vore nog så är ju själva frakten från dessa länder både lång och onödig om vi skulle använda vår egen svenska ull mer. MMmm, viktiga frågor minsann, inte konstigt att man blivit påverkad med allt detta inpräntat i sig sedan modersmjölken....

Det är något speciellt med nationaldagsfirande, och firande överlag, när det sker på landet, med gamla personer att prata med som minns hur det var förr i världen, hembyggdsförenings-folk i sina fina dräkter, och folkdans till nyckelharpa och dragspel. Fikan kostade bara 30 kronor och då fick man både bulle, sockerkaka och småkaka samt påtår. Det är ett bra pris tycker jag. När maken och jag fikade satt vi bredvid ett äldre par och mannen berättade om hur han cyklade till dansplatsen i byggden. Varje vecka gjorde han sig fin och satte sig på cykeln och trampade två mil från där han bodde för att dansa. Detta var på 40-talet ungefär. En gång hade cykelkedjan gått av när han skulle hem så han fick stå på den ena pedalen och sparka sig hem. Men som han sa, han hade ju hela natten på sig. Jag frågade då om han skulle arbeta dagen efter då svarade han. -Jojo minsann, det är klart. Men det gick ju bra. Man var så van att cykla överallt man skulle på den tiden så det var inget man tänkte på.

Vilken skillnad det måste ha varit, nu åker folk bil överallt. Jag önskar ibland att man fick ha levt då istället. Det lät så mysigt när han berättade om dansplatsen, sådana finns ju inte nuförtiden och det tyckte han var synd. Då var det dans ute i naturen på ett dansgolv mitt ute i ödemarken, band som spelade, de flesta dansade men en del åkte dit för att slåss. Nu ska det vara inhängnat och kontrollerat. Det känns som om spontaniteten och romantiken försvunnit lite när man tänker på det så.

Min make är en "biker". Fast det låter ju så fånigt att säga så, han är en motorcykelentusiast för att använda en mer värdig term. Just nu kör han en väldigt fin Triumph Bonneville -06 som är buteljgrön. Jag tycker den är väldigt tjusig. Den ser liksom ut som motorcyklar ska, inte som sådana där japanare som bara är massa kåpor i neonfärger utan klass eller stil. Nej så här ska det se ut. Bonneville´n är ju en retromodell också, men till skillnad från orginalen från 60-talet slipper man stanna med jämna mellanrum och meka med den. Tydligen så gick de gamla Triumpharna sönder hyfsat ofta.

I sommar har han lovat att skjutsa mig när jag vill bada. Kan se mig själv sitta på bönpallen i fladdrande kjol, med solbruna ben och blött hår på grusvägarna här utanför, lite som i serien "Tre kärlekar" fast jag tror nog inte det var Triumph de åkte då. Nu är det i och för sig olagligt och dessutom högst riskabelt att åka utan hjälm så det där blöta håret fritt för vinden får nog hålla sig till fantasin, samma gäller nog de bara benen, ujuj, vilka skrapsår man skulle kunna få annars. Men när man tänker på att bli skjutsad av sin make på den finfina hojjen är det helt enkelt roligare att tänka det i ett ultraromantiskt skimmer där kjolar fladdrar, håret flänger och man kan kyssa sin make i nacken utan att riskera ens någon tillstymmelse till kroppskada. I den fantasin är dessutom badvattnet alltid varmt, badplatsen totalt enskild och sadelväskorna på ett magiskt sätt automatiskt packade med kaffetermos och prickigkorv-mackor....

Jag älskar den här låten med Fatboy, längtar efter sommar när jag hör den. En skön sommartur i volvon med rutorna nere, solbrillorna på, den svenska sommarbrisen i ansiktet och varför inte "dunka lite plåt" och hålla takten.

Nu när jag har fått upp min fina gamla byrå i sovrummet tänkte jag investera i lite finare hyllpapper att ha i botten av varje låda. Har tidigare haft små söta påsar med lavendel i som doft men jag tror nog lite parfymerat papper skulle sitta fint. Det finns nämligen i min favoritdoft "Rosewater" från Crabtree & Evelyn. Och eftersom det var vitt med små rosa rosor på så känns det ju givet att jag skulle vilja prova sånt hyllpapper istället för det tråkiga blåa som var i när jag fick byrån från mormor.....

Kom på att jag borde ha lagt ut en länk på hur fler Roberts-radios ser ut....Även om jag tycker den blommiga är finast.....