Vid mitt skrivbord....

Var borta i helgen för att fira nationaldagen. Eller rättare sagt hemma? Jag åkte till byn där jag är uppväxt. Inte för att jag brukar fira 6 Juni vidare mycket men i år var det speciellt eftersom min mor skulle hålla tal i byn, jojo, man är väl släkt med betydande personer. Så betydande att hon blir tillfrågad om att hålla tal på nationaldagen. Inte nog med det, hon fick desutom pris. Ett stipendie bestående av äran, diplom och 5000 kronor för långt hängivet arbete för att uppmärksamma miljömedvetenheten i textil och materialfrågor. Hon vurmar nämligen för det min mor, att vi ska bli mer medvetna var textilierna vi använder i vardagslivet kommer från. Att tillvarata den svenska ullen iställt för att slänga den som tyvärr händer så ofta till fördel för den utlänska ullen, från t.ex Australien och Nya Zeeland där de har en helt annan hantering av fåren och som om inte det vore nog så är ju själva frakten från dessa länder både lång och onödig om vi skulle använda vår egen svenska ull mer. MMmm, viktiga frågor minsann, inte konstigt att man blivit påverkad med allt detta inpräntat i sig sedan modersmjölken....

Det är något speciellt med nationaldagsfirande, och firande överlag, när det sker på landet, med gamla personer att prata med som minns hur det var förr i världen, hembyggdsförenings-folk i sina fina dräkter, och folkdans till nyckelharpa och dragspel. Fikan kostade bara 30 kronor och då fick man både bulle, sockerkaka och småkaka samt påtår. Det är ett bra pris tycker jag. När maken och jag fikade satt vi bredvid ett äldre par och mannen berättade om hur han cyklade till dansplatsen i byggden. Varje vecka gjorde han sig fin och satte sig på cykeln och trampade två mil från där han bodde för att dansa. Detta var på 40-talet ungefär. En gång hade cykelkedjan gått av när han skulle hem så han fick stå på den ena pedalen och sparka sig hem. Men som han sa, han hade ju hela natten på sig. Jag frågade då om han skulle arbeta dagen efter då svarade han. -Jojo minsann, det är klart. Men det gick ju bra. Man var så van att cykla överallt man skulle på den tiden så det var inget man tänkte på.

Vilken skillnad det måste ha varit, nu åker folk bil överallt. Jag önskar ibland att man fick ha levt då istället. Det lät så mysigt när han berättade om dansplatsen, sådana finns ju inte nuförtiden och det tyckte han var synd. Då var det dans ute i naturen på ett dansgolv mitt ute i ödemarken, band som spelade, de flesta dansade men en del åkte dit för att slåss. Nu ska det vara inhängnat och kontrollerat. Det känns som om spontaniteten och romantiken försvunnit lite när man tänker på det så.