Vid mitt skrivbord....

Jag har fått lite frågor om jycken som jag nämnt i tidigare inlägg och jag insåg att hon faktiskt inte fått alls mycket utrymme här på bloggen.

Stella köpte jag på våren 2005, min gamle Grand Danois-hane Beppe hade precis gått bort och kunde inte se mig själv vara utan hund. Så det fick bli en till och det blev en Stella. Det är en tjusig hund jag har, ett riktigt utställningsexemplar med fin stamtavla och allt. Vi har ställt ut henne en hel del, på uppfödarnas uppmaning, det blev ett cert (behövs tre för att bli champion) och sen kom vi hela tiden tvåa tills vi tyckte att det fick räcka och Stella fick pensionera sig från sin utställarkarriär.

Grand Danois är en verkligt hjärtvärmande ras, de är stora och mjuka i sättet, är inte allt för smarta men de har ett hjärta av guld. De gillar att vara med men samtidigt vill de inte vara med om allt för mycket, ett bekvämt liv är det de helst vill ha. Ett liv där man jäser i soffan eller sitter framför brasan och värmer sig. En del hundraser tycker jag kan vara lite påträngande, hoppiga och slickar i ansiktet och sånt otyg. Så skulle aldrig en Grand Danois uppföra sig, de är väldigt värdiga och Stella är en av de värdigare, lite fin i kanten så där. Man skulle till och med kunna säga att Stella är en riktig lady....

Nu har jag ju sjungit lov för Grand danoisen men det finns en del nackdelar med. De är ruskigt stora vilken kan vara lite jobbigt ibland som när man reser eller när de blir sjuka så man måste bära dem. Det där med sjukdomar är ju också ett kapitel för sig för det är en lite krasslig ras, magomvridning är en vanlig dödsorsak till exempel och det är riktigt läskigt. Vår Stella var med om det för några år sedan men klarade sig tack vare att vi upptäckte det i tid och hade nära till jouröppet djursjukhus. Men det blev dyrt (räkningen gick på ungefär 40 000 men som tur var tog försäkringen en stor del av den summman) och det är en annan nackdel. De är dyra i drift, både matkostnad och veterinärkostnader/försäkring går på åtskilliga tusenlappar om året.

Men hur man än kalkylerar så skulle jag inte vilja vara utan min Grand Danois-tös. Sen kanske jag kommer fråga mig om jag vill ha samma ras igen när Stella går ur tiden. Men det ska man ju inte tänka på nu utan bara glädjas över att det är en så rackarns fin hund. För man kan faktiskt inte göra annat än att le när man går förbi henne där hon ligger på sin plats i soffan och trynar....Som bara en Grand Danois kan, med de långa benen ihoptrasslade och huvudet på armstödet....

 

 

This is my dog, a Great Dane lady called Stella...She was sick the other week, but now she's better....