Diskret men målmedveten..

Jag glömde ju nämna det i förra inlägget, men när man äter en god middag i vårt hem. Faktiskt när man äter de allra flesta middagar så får man sällskap av en dam som på ett diskret  men väldigt målmedvetet sätt gör sin önskan om att också få smaka hörd. Stella sitter med oss vid bordet och tittar med sina lugna stora bruna ögon och då kan man ju inte annat än att sticka åt henne något litet.  Hon är ju vår älskling och varför ska man inte unna sin hund godsaker också? Om man ignorerar henne eller sitter många runt ett bord gör hon det allra sötaste. Hon kommer bakifrån och sticker in nosen under armen och trycker fram huvudet så man till slut har hela hennes stora huvud under armen. På det sättet kan man inte bli ignorerad och dessutom har man en väldigt bra utsikt över vad som finns på tallriken. Riktigt smart om man är en Grand danois-dam som faktiskt också vill ha godbitar...



 

When we eat our dinners we almost always get the company of a Great Dane-lady next to the table. Very subtle but also quite effective does she let us know that she wants a taste of the goodies on the table aswell. And of course do we bound to her will, being so lovely as she is it's hard to resist those big brown eyes...


Tillbaka från dimman...

Någorlunda iallafall, tillräckligt för att kunna kravla mig ur sängen och hämta iBooken och skriva ett litet inlägg och lyssna på en låt eller två (Mando diao, givetvis!) i lurarna innan tröttheten tar över igen...

En sak som blir påtaglig när man är sjuk är att det här med husdjur ibland är ett aning tudelat nöje. För det är inte kul att släpa sig ut på hundpromenad när man är feberyr och hostig. Maken upprepar sig gärna och hävdar att "- det  inte väger upp för besväret"..Nåja, han är inte uppfödd med djur och har således kanske en annan inställngning. För jag tycker oavsett besväret att det i alla lägen är värt det, även om det ibland givetvis känns lite kärvt....För när man är frusen och så gott som döende (typ) efter den där promenaden, då kan man ju med gott samvete kravla tillbaka i sängen och vila...Och vem värmer inte ens frusna fötter bättre om den där jycken som så gärna gör sin matte den lilla tjänsten...Nu ska man visserligen inte glömma att det gynnar hunden med, för hon föredrar ju alltid att ligga och tryna i sängen eller soffan framför sin egen hundsäng på govlet.....Kanske en lite bortskämd men...Vad ska man göra när de är sådär söta och bligar på en med de där stora, bruna, trofasta ögonen, det går ju inte annat än att klappa på sängkanten och låta henne skutta upp...Sen att hon tar upp halva sängen, det är en annan femma....


Den här bilden tog jag på en solig promenad några dar innan jag blev sjuk. Tjusig flicka, eller hur?










This is my Great Dane-lady. She can be a real bedvarmer when it's needed, like when I'm down with the flu for example....Allthough it's not really a hard job on her part, since this lady prefers the bed or the sofa rather than her own bed on the floor. A little spoiled? Yes maybe, but she's so darn qute it's worth it..

Den hemliga hunden....

Jag har fått lite frågor om jycken som jag nämnt i tidigare inlägg och jag insåg att hon faktiskt inte fått alls mycket utrymme här på bloggen.

Stella köpte jag på våren 2005, min gamle Grand Danois-hane Beppe hade precis gått bort och kunde inte se mig själv vara utan hund. Så det fick bli en till och det blev en Stella. Det är en tjusig hund jag har, ett riktigt utställningsexemplar med fin stamtavla och allt. Vi har ställt ut henne en hel del, på uppfödarnas uppmaning, det blev ett cert (behövs tre för att bli champion) och sen kom vi hela tiden tvåa tills vi tyckte att det fick räcka och Stella fick pensionera sig från sin utställarkarriär.

Grand Danois är en verkligt hjärtvärmande ras, de är stora och mjuka i sättet, är inte allt för smarta men de har ett hjärta av guld. De gillar att vara med men samtidigt vill de inte vara med om allt för mycket, ett bekvämt liv är det de helst vill ha. Ett liv där man jäser i soffan eller sitter framför brasan och värmer sig. En del hundraser tycker jag kan vara lite påträngande, hoppiga och slickar i ansiktet och sånt otyg. Så skulle aldrig en Grand Danois uppföra sig, de är väldigt värdiga och Stella är en av de värdigare, lite fin i kanten så där. Man skulle till och med kunna säga att Stella är en riktig lady....

Nu har jag ju sjungit lov för Grand danoisen men det finns en del nackdelar med. De är ruskigt stora vilken kan vara lite jobbigt ibland som när man reser eller när de blir sjuka så man måste bära dem. Det där med sjukdomar är ju också ett kapitel för sig för det är en lite krasslig ras, magomvridning är en vanlig dödsorsak till exempel och det är riktigt läskigt. Vår Stella var med om det för några år sedan men klarade sig tack vare att vi upptäckte det i tid och hade nära till jouröppet djursjukhus. Men det blev dyrt (räkningen gick på ungefär 40 000 men som tur var tog försäkringen en stor del av den summman) och det är en annan nackdel. De är dyra i drift, både matkostnad och veterinärkostnader/försäkring går på åtskilliga tusenlappar om året.

Men hur man än kalkylerar så skulle jag inte vilja vara utan min Grand Danois-tös. Sen kanske jag kommer fråga mig om jag vill ha samma ras igen när Stella går ur tiden. Men det ska man ju inte tänka på nu utan bara glädjas över att det är en så rackarns fin hund. För man kan faktiskt inte göra annat än att le när man går förbi henne där hon ligger på sin plats i soffan och trynar....Som bara en Grand Danois kan, med de långa benen ihoptrasslade och huvudet på armstödet....


 

 

This is my dog, a Great Dane lady called Stella...She was sick the other week, but now she's better....


Två mot en...

I helgen har vi passat mors djur. Hästar, hundar och katter....De två jyckarna är väldigt förtjusta i sitt mini-däck. Det blir dragkamp mestadels och inte så vidare mycket apport. För om man kastar det "glömmer" de oftast att komma tillbaka med det. Märkligt hur två så små hundar kan vara så starka. För de är ju verkligen jättesmå i förhållande till sin styrka, speciellt om man jämför med våran 65 kilos Grand Danois-dam. Hon har kanske helt enkelt inte den där lek-glöden, för hon föredrar att lunka fram när man är ute och emellanåt kanske leka lite med en pinne eller så...Inget våldsamt som de här två bestarnas framfart tenderar att bli ibland..

Dragleken är inte bara rolig för hundarna utan även ett bra sätt att träna armen på, för efter bara några minuter får man mjölksyra och måste låta småbestarna sköta leken själva...Det är väldigt roligt att titta på, lite som Piff och Puff. För när de inte drar i den båda två brukar det vara Bobby (till höger) som har däcket och springer och retar Emma (till vänster) med det. Han vill både att hon ska försöka ta det och att hon inte ska kunna göra det. Det ser väldigt roligt ut och eftersom hon är hans mor och därmed en lite äldre dam så är hon ju inte heller lika snabb. Orättvist kanske, för Bobby är snabb som en iller, men hon ger sig inte och travar efter sin retsamme son....Och ibland får hon tag på däcket, och då minsann, då släpper hon inte i första taget....



 

 

This weekend we looked after my mothers animals. Horses, dogs and cats. The two dogs really love their mini-tire. It's quite the workout for the arm because they are suprisingly strong. Very strong considering their size, not at all like our 65 kilo Great Dane, but I guess that's because she don't really uses her strenght like these two does.


Bob och Charleston...

Imorgon bär det iväg till Stockholm för begravning, trist.....Så jag tänkte liva upp stämningen lite med ett litet klipp på mammas staffordshire bullterrier, Bobby, när han var ung och oskyldig. Här med sin likasinnade bror Charleston. Charleston är numera norrman medan Bobby lever lantliv hos mor, när vi inte passar honom det vill säga.....Tänk att de kan vara så söta...

Svågern är med på ett litet hörn också, men det tänker man ju knappast på eftersom Bobby är så rackarns söt att han stjäl hela showen....



En liten pojke på besök...

Den här veckan har vi besök av en liten illbatting till grabb. Han heter Bobby och vi får sätta fast honom i elementet om nätterna. Nu är det ju inget vi brukar göra vanligtvis, men Bobby är lite vild av sig och man vill ju kunna sova utan att han busar runt med Stella och ställer till förtret.



Bobby är mammas Stafordshire bullterrier.



Även om man ibland blir högst irriterad på Bobby så smälter man så fort han tittar på en med sina bruna små ögon, för de är verkligen så söta. Han ser nästan ut som en liten gris (väldigt vanligt för den rasen enligt mig) och han låter garanterat som en. Han snörvlar mest hela tiden, speciellt när man är ute på promenad och han går och nosar i backen.



Tjyven!

Igår när vi i godan ro gjorde iordning fikat som vi skulle....öh.... fika på till Robinson igårkväll så upptäckte jag att jag närt en tjyv vid min barm. Medan kaffet kokade gick jag in till tv-soffan och ställde fatet med neg.... ähum... "chokladbollarna" på bordet bredvid soffan. Sedan skulle jag hämta kopparna och tänker inte mer på det....Så kommer jag tillbaka till vardagsrummet och ser att en boll saknas. På mattan bredvid soffan står en Grand danois med en märklig uppsyn. Saken är den att hon brukar aldrig stjäla, det är hon ju för fin i kanten för....Trodde vi iallafall...Efter att ha tittat runt lite fånigt och undrat vart den där bollen tagit vägen så tittat jag återigen på hunden. Hon står med huvudet lite nedböjt och tittar ner i mattan.....Skyldig, tänkte jag. Så jag bänder upp munnen på henne och ut åker en hel om än salivig "chokladboll". Hon hann inte ens tugga på den föränn jag märkte att den var borta och när jag väl fått upp ögonen på försvinnandet kunde hon ju inte börja njuta av sin fångst för då hade jag ju märkt det. Ack, stackars hund, för jag märkte det ju till slut ändå och tog den ifrån henne. Efter det gick hon demonstrativt upp och maken och jag fick nöja oss med de "chokladbollar" som var kvar. Hunden stannade på övervåningen under hela Robinson och kom inte ner igen föränn vi skulle gå kvällspromenaden....

Jag undrar om det är möjligt att hundar skäms när de har tagit något olovandes, har svårt att tro det. Oavsett kunde man ju inte skälla på henne för hon såg så söt ut med den där bollen gömd i sin stora mun att jag inte kunde göra annat än skratta och krama om den lilla tjyven...





När Stella sover....

Det finns inget mer rogivande än att sitta och titta på hunden när hon sover. Hon får ett sånt fridfullt ansiktsuttryck och ser så söt ut när hon lägger sig i en kringla med tassarna under hakan att man alldeles varm inombords. Åh, ibland önskar jag att jag vore en hund. Tänk vad skönt att slippa oroa sig för allt som händer i världen och för all del även i Sverige. Ibland när hon ligger sådär på sin bädd och man lägger sig bredvid henne, gosar och klappar lite på det där vackra ansiktet så kan man nästan känna det där lugnet överföras lite på sitt eget neurotiska sinne och då är jag så glad över att ha en hund. 



Emmagrisen....



Detta är Emma, Emmagrisen som hon också kallas, lite för att hon ser ut som en men främst för att hon låter som en. Väldigt rar men lite egen, inte lika förnäm som vår hund precis men det är inte många som är det å andra sidan. Emma gillar bäst att gå och lägga sig i mammas säng, hon får det inte men smyger dit och lägger sig och trynar så ofta hon kan. När man kommer på henne ligger hon på överkastet som om det var självklart att det var hennes plats. Hon ser nästan förolämpad ut när man schasar ned henne.

Påsken som gick...

Den här påsken var den värsta som jag någonsin varit med om...Anledningen till det var hunden, min lilla Grand danois-tik. Förra onsdagen fick hon akut magomvridning, höll på att dö. Med magomvridning har man inte mycket tid på sig för att hunden ska ha en chans att klara sig. Det var hemskt, men vi körde fort som attan till djursjukhuset och det blev operation och hon fick ligga kvar i fyra dagar tills vi äntligen fick hem henne. Sjuk av oro hela påsken kunde jag inte göra annat än att sy, för att slippa tänka på allt fungerar handarbete väldigt bra. Man kan gå in i det och bara koncentrera sig på sömmar och passform. Vilken tur att jag hade den rosa kjolen färdigtillklippt och redo för att sys ihop. Hade garanterat blivit tokig annars. Nu är iallafall vårt lilla hjärtegryn hemma igen, och läget är relativt stabilt. Hon äter hjärtmedicin och penicilin och vilar i massor. Efter en magomvridning får hunden nästan alltid hjärtarytmi, men enligt vetrinären var hennes ekg normalt iallafall två dagar innan vi fick hämta henne, så det ska nog hålla sig bra med medicinering. Men klart att oron finns där. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hur skulle vi klara oss utan den här prinsessan?



Så här ser hunden ut! Busig och pinntokig......

321805-1

RSS 2.0