Vid mitt skrivbord....

Jag jobbar ju ibland som vikarie i textilslöjd. Nu på senare tid har det blivit rätt många tillfällen som jag vikarierat på mellanstadiet och jag har lärt känna barnen lite bättre. De är verkligen söta och en del vill man bara stoppa ned i fickan och ta med hem. De kramas, frågar och undrar. Alla möjliga saker vill de veta. Hur gammal jag är, vad min man heter, de pratar om min hund som jag berättat om och en sak som de alltid frågar är om jag har sytt de kläder jag har på mig. Sen blir de förtjusta över att jag alltid säger ja. De skojar och springer runt och ibland blir det inte mycket sytt på en lektion och man har lite ont i halsen av att ha behövt höja rösten åt dem för att få dem att lugna sig lite. En del kanske har tummen lite i handen. Allt som oftast blir det lite skeva och krokiga grejer de gör, men de är ju oftast nöjda ändå och så länge de försöker är jag också nöjd. De är ju ändå inte så gamla.

Men så ibland slås man med häpnad som häromveckan då en pojke i femman briljerade då han broderade en tavla åt sin far i julklapp. På tre lektioner var det färdigt och är det inte helt fantastisk? Han slet och slet, medan barnern omkring honom sprang runt och busade satt han stilla på sin plats, superfokuserad på sitt broderi. Det är så det värmer i hjärtat för han var så gullig där han satt med sitt lintott huvud böjt över sitt arbete.