Vid mitt skrivbord....

Ibland saknar jag pappa något fruktansvärt. Det är nästan så att jag saknar honom mer och mer ju längre tiden går. Men det kanske är så att förut var man så bedövad av chocken att förlora sin ena förälder att saknaden inte märktes i allt det andra och det har trots allt bara gått två år. Det är inte så länge när det gäller sorg antar jag..

När det blir tungt gillar jag att titta på gamla bilder av mina föräldrar och framförallt på pappa, speciellt den här. Här kommer all hans lekfullhet och humor fram. Det är det jag minns allra helst, allt kul vi haft tillsammans, alla gånger vi pratade om livet eller bara var tysta tillsammans. När jag var liten älskade jag att sitta i hans knä och han berättade historier. Ofta osannolikt knasiga historier om när han var pojke och om konstiga grejer som farfar och han var med om. MIn far och jag var väldigt lika. Eftersom döden inte går att göra någonting åt får man väl koncetnrera sig på livet och minnas det som var fint. I mitt hjärta kommer han ju alltid att finnas....