Vid mitt skrivbord....

Idag är det ju den fjortonde februari, valentin. Ingenting som egentligen firas av oss här hemma men maken överaskade ändå med en bukett rosor och en hjärtformad ask med chokladpraliner. Att få choklad och blommor är verkligen bland det bästa. Klassiskt romantiskt och något som jag verkligen faller pladask för. När maken dessutom berättade hur han tänkt på detta i över en vecka så blir man ju än mer varm i hjärtat. Min make, världens bästa man och honom har jag turen att vara gift med. Det går inte en dag utan att jag tänker på vilken bra karl det är att dela sitt liv med.....

Today when I got home my husband surprised me with sweet yellow roses and a heartshaped box of chocolates. Classic romantic and it made me swoon. Oh, how much I love that man...

 

Jag har alltid varit en drömmare. Suttit och funderat på livet och vad jag vill att det skall innehålla. Inte alltid har det varit realistiska drömmar, men det gör ju ingenting eftersom det ändå är så härligt att fylla sitt medvetande med de mest hisnande drömmar och framtidsplaner som finns. För jag har alltid haft åsikten att om man aldrig ska missunna sig tänka på någonting bara för att det kan vara lite svårt att förverkliga. Drömmarna är nog det viktigaste man har tror jag och det skall man aldrig glömma, för de får en att komma vidare och se framåt och så framförallt det triggar ju fantasin något otroligt och det är ju alltid en bra sak.....

 

Nu på det senaste har mina drömmar mest handlat om en sak. Att hitta rätt hus. Vi har letat länge och väl och allt eftersom har drömhuset sett olika ut. Det senaste året har det utkristaliserats alltmer tydligt och drömhuset har sett likadant ut en längre tid. Det är ett gammalt hus med den gamla charmen kvar och det skall vara inrett i 30-40-tals stil. Det ligger enskilt utan någon granne, kanske i en skogsglänta. Med lite mark så man kan vara oberoende för världen och kan ta ned sin egen ved och bruka marken. Ett stall där jag ska ha mina hästar och kanske någon liten get för mjölken skull. Jag ska odla grönsaker och maken han skall odla humle. Det skall finnas tillräckligt med uttrymme för att jag ska kunna bygga en egen ateljé där jag ska jobba med sömnaden och ett stort tryckbord där jag kan trycka och göra mönster av olika slag. Detta är vad jag tänker på allt som oftast. När jag inte går omkring med olika mönster på kläder i huvudet förstås, eller vilken sorts häst jag skall köpa, vart jag helst skulle vilja åka på semester eller vad det skall bli för kvällsmat. I huvudet på mig helt enkelt, där ryms både allt och inget....

 

 

 

 

I've always been a dreamer. Big dreams and small doesent matter. Lately I dream mostly about the house I want us to find. An old house, whith lots of old charm completly decorated in a 30s-40s style. With some land to make us independet to take down wood and farm the land. A stable for my horses and maybe we'll get a goat for the milk. It will have lots of room for me to make a studio where I will work with my sewing.... Oh, lovely dream I hope it will come true soon...

Till våren ska maken och jag gå på Svansjön på Stockholmsoperan. Det ska bli så härligt. Jag har längtat efter att se Svansjön väldigt länge men flera gånger varit för sent ute för att skaffa biljetter. Den här gången satt jag och väntade på biljettsläppet, ingen biljett skulle här gå mig förbi.

 

 

 

 

 

Jag har alltid varit svag för Tjajkovskij och ballet i sig ligger mig varmt om hjärtat (vid sidan av opera förstås). Jag tänker alltid på min kära pappa då jag tänker på eller ser ballet. Han jobbade nämligen på Storan i Göteborg på 70-talet och hade alltid massa roliga historier att berätta från den tiden och jag älskade att lyssna på dem. Han brukade bland annat alltid säga Svinsjön istället för Svansjön, varför vet jag inte. Sen så berättades det om hur ballerinorna åt en massa wienerbröd och hur arma deras fötter alltid såg ut och att han ofta fick i uppdrag att massera dem. Han brukade också alltid berätta om hur det lät som elefanter som dunsade runt om man gick under scengolvet då de dansade. Det fanns tydligen också en kvinna i orkestern som spelade harpa eller vad det nu var instrument och när hon hade långa pauser brukade hon ta upp en skamfilad pocketbok och läsa tills det var hennes tur att spela igen. Jag älskade att höra de där historierna och far min gillade verkligen att berätta dem. Det är snart fem år sedan han gick bort och det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

 

I vår ska jag gå på Svanjön och då ska jag tänka på de wienerbrödsätande ballerinorna och så förstås ska jag tänka lite extra mycket på min kära pappa.

 

 

 

To the spring my husband and I have tickets for Swan Lake at the Stockholm Operahouse. I can't wait to se it. I have always loved Tjajkovski and ballet really is a favorite (next to opera of course). When I think about ballet it reminds me of my dear father. Once he worked at the operahouse "Storan" in Gothenburg and he alwas told the funniest stories from that time. It almost five years now that he passed away and I still miss him like crazy. So to the spring I will go to the ballet and I will think even more about him than I allready do every day....

 

 

 

I'm tired like a dog. Last couple o days has been filled with work and travel. I just about made it home from the big fair "Vävmässan" (all about weaving and a big thing here in sweden, amongst textile-people at least) and then I had to go away again to a course I'm taking in sewing at Tillskärarakademin. All fun and all but now I'm very tired and the only cure now is a dinner prepared by my sweet husband and some episodes of True blood (season 1) on the dvd. My Great dane lady looks the way I feal....

De senaste dagarna har varit fyllda av stor sorg och mycket kärlek. Makens morfar blev nämligen dålig och slutligen somnade han in. Vi hann åka upp och vara med honom, han kände fortfarande igen oss när vi kom och vi satt vid hans sängkant och höll hans hand. Vi kunde till och med prata lite, även om det inte blev så mycket att prata om. Men det fanns iallafall chans att berätta att vi älskade honom, att han var världens bästa morfar och att vi tänker döpa vår son efter honom om vi får någon. Han sa att han var så nöjd med oss och att han var glad att vi var hos honom. När vi kom till hans sida andra dagen bad han mig att hålla om honom och jag gjorde det. Sedan gled han in i medvetslöshet och han var inte kontaktbar längre men vi satt ändå och höll hans hand och strök hans hår och försökte prata om minnen med honom för att han skulle höra våra röster...

Han var verkligen en underbar människa och jag är så tacksam över att jag fått lära känna honom. Han blev som min morfar också och jag kommer sakna honom så ofantligt mycket. Mer än jag någonsin kunnat tro. Det var en man full av dråplig humor och upptåg. Han blinkade till och med åt oss på sitt vanliga vis trots att han var så svag och krasslig. En beundransvärd man på så många olika sätt och om jag bara lyckas bli hälften så bra människa som han var så kan jag vara nöjd med mig själv när jag ligger dödsbädden. För värdigare och mer moralfast man får man verkligen leta efter.......