Vid mitt skrivbord....

Kom på att jag glömde skriva något om hur det gick....Vi köpte huset. Japp och sannerligen. Skrev på papprena i onsdags, handpenningen skall in i nästa vecka. Vi flyttar den 16 januari. GÖTT MOS!!!! En egen liten stuga, med vedspis i köket och kamin i sovrummet på övervåningen, slipade trägolv, och grönt trätak i vardagsrummet (Jag älskar ju grönt och det kommer matcha soffgruppen jag fått från mormors hus asbra.) Jag kommer få ett eget rum att ha som kontor/syrum. Maken kommer få en snickarbod i uthuslängan, och vi kommer kunna njuta av åtskilliga fikastunder i syrenbersån eller varför inte vid bäcken som porlade igenom utkanten av tomten. Och det bästa av allt, nada insyn, ingen granne som syns på långa vägar eller ja, nästan iallafall, en granne kunde man se om man verkligen anstränger sig och det är mörkt så man ser ljuset från huset. Oavsett hur väl man ser grannen om det är mörkt eller ej. Det är så enskilt att man kan gå naken i trädgården, och det vill man ju göra, så det har alltid varit prio ett när vi tittat efter hus. Det fanns dock inte stall tyvärr, men jag tänkte bygga till boxar till uthuslängan när det blir aktuellt, vilket ändå är rätt långt in i framtiden. Huset var inte rött med vita knutar som vi kanske helst hade velat när vi visualiserade vårt framtida hus, det är istället ett hus från mitten av 1800-talet med putsfasad. Och det kan nog bli minst lika stugmysigt som ett rött faktiskt, tänkte någon gång göra en helrenovering av fasaden och kanske satsa på ljusgrå puts med vita knutar, ha gröna fönsterluckor och sen plantera massa röda rosor runtom huset...Tänker lite engelskt "cottage-mys" á la Morden i Midsomer. Men det ligger också i framtiden, just nu ska vi bara njuta av att få flytta in och få vårt eget hem, en stuga mitt i skogen som vi alltid drömt om....tjohoo!!!

Till julen gillar jag att krypa upp i sängen eller sitta framför brasan med en god bok. Nu har i och för sig hela min höst mestadels bestått av att krypa ihop med en bok, dock inte god utan mer av det "snaskigare" slaget (en föreläsare jag hade när jag läste Kulturstudier brukade alltid benämna känslan man fick ut av "lågkultur" som snaskig och härlig, och jag tycker det stämmer bra in på det jag vill ha ut av dessa böcker faktiskt). Min kiosklitteratur-mani som pågått i över ett halvår snart.... Längre än jag trodde i början faktiskt, undrar om det behagar gå över inom en snar framtid.

Iallafall, i jul ska jag läsa lite mer "riktiga böcker", eller riktiga och riktiga. Allting är ju relativt, hade inte tänkt ge mig i kast med James Joyce eller något sånt seriöst (Drar alltid till med Joyce när jag vill verka viktig och lärd, Brecht funkar hyfsat för det ändamålet också), utan snarare Ken Follets nya fristående uppföljare på Svärdet och spiran. Historien utspelar sig omkring ett katedralsbygge i 1100-talets England. Det är en riktig bok att frossa i, det går knappt att lägga den ifrån sig. Men så är ju Ken Follett en mästare på spänning, andra mycket bra böcker av samme författare som också är mycket lätta att ta till sig är Pengars onda makt om en bankfamilj i det Viktorianska London eller varför inte klassikern Nålens öga om en tysk spion i det krigshärjade England. Det är riktiga hängmatts-böcker faktiskt som gör sig väldigt bra efter för mycket julskinka och Jansson. Jag kan knappt vänta på att få den i min ägo. Min man och jag har bestämt oss för att ge den och en annan bok (Judith Merkle Rileys The water devil som är en fortsättning på "En vision av ljus" och "I det gröna lejonets spår", också några mycket läsvärda böcker som är bra för en mysstund med en kopp te.) i julklapp och jag misstänker att vi måste slå in dom med en gång de kommer i posten för annars kommer det vara svårt att hålla sig från att bara läsa lite...Sen vips har man läst ut hela boken på en dag och har inget till efter skinkan.......Det vore ju KATASTROF!......Åh, längta, länga, längta.....

Igår var mormors begravning...Den blev faktiskt jättefin, och om jag någon gång skulle få för mig att trilla av pinn så vill jag ha det lite åt det hållet. Nu var det i och för sig en kyrklig begravning och det kan jag ju inte få med tanke på min hedniska inställning till kristenheten. Jag brukar lätt kunna få lite kymiga känslor om det blir  alltför högkyrkligt eftersom jag inte alls tror på det, men prästen som skötte mormors begravning var jättebra. Inte överdrivet "prästlig" utan högtidlig på ett mer avslappnat sätt. Vi hade valt att  ha mycket musik och kantorn var ypperlig. Det kändes nästan mer som en kyrkokonsert än en trist begravning. Vi hade psalmer som var härliga att sjunga och kantorn sjöng några fina Dan Andersson-låtar och begravningen avslutades med "Ack Värmland du sköna" vilket gav en härlig stämmning.


Jag hann precis färdigt med den svarta blusen, och blev riktigt nöjd med den, även om det svarta ihop med de vita spetsarna i krage och på ärmen gör att man känner sig lite som en hotellstäderska tror jag att blusen kommer bli en favorit Pärlhalsbandet hittade jag i veckan på en second hand affär, 25 kronor tyckte jag det var värt.

Jag har alltid drömt om att ha på mig silkesstrumpor. Har aldrig egentligen varit så förtjust i nylon, försöker ju i det mesta att undvika syntetmaterial mot kroppen. Tror inte det är nyttigt, på samma sätt som jag tror att man bör undvika hel och halvfabrikat för alla konstiga biämnen de proppar i, konsistensgivare, smakhöjare och gud vet vad. Nej, sånt får man nog cancer och allergi av. Och det tror jag om syntet med, kanske cancer är att vara lite väl rabiat men, det är inte trevligt iallafall....Surfade runt lite på nätet och hittade den här roliga sidan fylld med strumpor av olika slag. Bland annat silkesstrumpor. Så fort jag är lite mer stadd i kassa (vilket kan dröja ett tag efter som jag inte jobbar och vi precis ska till att köpa hus) ska jag investera i ett par silkesstrumpor. Det tror jag verkligen känns lyxigt. Lite synd att jag inte hittade sidan för tre år sedan så kunde jag haft silkesstrumpor på när jag gifte mig. Men men, jag får väl se till att hitta ett annat tillfälle att unna sig lyxen att gå klädd i sådana strumpor.....

Jag kom på ett bra tips så här i höstrusket och den begynnande vinterkylan. Jag har tidigare haft lite bryderier med hur man ska hålla vinterkylan borta från benen när man som jag är en kjoltjej som inte gillar strumpbyxor alltför mycket. Har tidigare haft overknee-strumpor som komplement, men de åker ju alltid ner och gör att man måste ha så långa kjolar för att inte få frostskadade lår och knän. Så kom jag på för några månader sedan att precis som jag gjorde när jag klippte av fötterna på ett par strumbyxor kan man göra tvärt om, klippa av strumporna högst upp vid låren och göra sina egna strumpor. Jättebra, eftersom de flesta strumpor man kan köpa är i nylon och rätt tunna. Jag brukar göra så med strumpbyxor i micromodal, som finns på t.ex åhlens eller lindex. Fungerar förmodligen lika bra på bomullstrumpor eller ullmix, nu råkar det bara vara så att jag gillar modalen skarpt. Det är ju en vegetabilisk fiber liknande viscos och jag tycker den känns väldigt skön mot huden. Jag klipper som sagt av strumpan så högt det går, sen tar jag en bred strechspets som jag mätt till samma omkrets som låret. Syr ihop spetsen så den blir som ett "rör" lägger den platt så att sömmen hamnar mitt bak, märker ut med nålar där mitt fram ska vara. Sen tar jag strumpan, mäter ut vart mitt fram och mitt bak är och sätter fast spetsen där märkningarna är. Spetsen skall ligga på utsidan av strumpan, annars ser det inte snyggt ut. Sen är det bara att sy på trestegssicksack och dra ut spetsen och strumpan så de sitter ihop bra i strechigheten. Busenkelt. Har bara provat att sy i micromodalstrumpbyxor, vet inte hur andra material funkar, men jag kan tänka mig att om man tar för tunna strumpor kanske det går maskor, något som det inte gör i micromodalen. Om man inte har hittat någon spets kan man ju ta och klippa bort spetskanten från några gamla strumpor och använda istället.

Tja, det känns som det händer grejer jämt. En del roliga en del tråkiga. En tråkig är att lilla mormor gick bort för någon vecka sedan. Men trots att det är hemskt med död så känns det faktiskt helt okej, för hon var inte bra. Hade inte varit bra på flera år. Altzheimers är en riktigt hemsk sjukdom, och när man egentligen tänker på det så förlorade jag min mormor för flera år sedan. Nu är det bara kroppen som är borta också, och väl är det för det var inte lätt för henne på slutet. Men nu är det över och det ska vi "fira" med en riktigt gammeldags begravning precis som hon skulle velat. Jag håller på att sy en svart blus till begravningen, som tur är sydde jag ju klart den svarta pennkjolen till göteborgsresan så det är redan fixat. Sen letade jag fram en svart 50-tals kappa med krage i persianpäls som jag tror jag nämnt. Köpte långa handskar som matchar när jag var i götet eftersom ärmarna är trekvarts. Sen tänkte jag ha mina lyxstrumpor med kubansk häl som jag beställde från WKD, har inte haft tillfälle att ha dom än och vilket tillfälle är bättre för tjusig klädsel än en retrobegravning, med kaffe och smörgåstårta och stillsam och artig konversation med diverse vänner från mormors bekantskapskrets, ur generationen från 20-30-talet. Jag tror det kommer bli trevligt. Kanske kan låstsas vara i en Miss Marple-film om jag har tur, stämmnigen kan ju mycket möjligt likna den jag fick på kyrkkaffet som jag nämnde för några veckor sedan. Man får iallafall hoppas.

Roligare saker då? Jo, det verkar som om vi äntligen hittat huset! Ska inte säga något mer förrän kontraktet är påskrivet, för det känns som att jinxa det. Men i stort sett är det färdigt, säljarna har desutom redan betalt handpenningen på det hus de ska flytta till så de borde inte dra sig ur. Och det tänker inte vi heller göra. Vad kan jag säga om det då? Förutom att det är perfekt, helt underbar stuga mitt i skogen men ändå nära till större stad. Mmmmm....Härligt. Kontraktskrivning är på måndag. Så i nästa vecka kan jag skriva mer om det..Hurra hurra vad allt kan bli bra!

nu är det bäst att jag fortsätter på min blus som jag syr, ska verkligen försöka lägga ut bild. Är extremt dålig på det där med att lägga ut bilder, skyller på kameran som inte är så rolig att ta kort med...

Var i gamla hemstaden på besök i helgen. Det var ett trevligt besök, det första faktiskt sedan vi flyttade därifrån. Så kändes det också lite halvmysko att vara turist där man tidigare bott. Mysko men trevligt, hann med en rejäl rundvandring på stan, köpte ett par långa skinnhandskar att ha till min svarta 50-tals kappa som har för korta ärmar till vanliga handskar. Det blev väldigt chict tillsammans. Ska ta kort när jag kommer ihåg. Vi samlades några vänner och åt ungsbakad pizza och drack några öl på Götas i majorna, trevligt trevligt att vara tillbaka i de gamla hoodsen.

En sak som jag lärde mig i Göteborg var, för det är ju alltid trevligt att uppmärksamma när man lär sig saker, att det inte är lämpligt att snygg-klä sig om man ska ta ett "kolla-i-affärer-maraton" på stan. Hade en nysydd svart pennkjol, blus och kappan över. Vilket var lite för varmt för den förädiskt ljumma novembervärdret vi hade i lördags. Det kanske inte hade gjort så mycket att bli varm i sig om det inte var så att jag hade på mig min WKD-gördel. Vilken ger en snygg figur under pennkjolen och gör att man känner sig mycket välklädd undertill. Det man kan lägga till är att den på grund av sin utformning inte bara formar höfterna och midjan utan även klämmer ihop låren. Gör en ekvation av mjuka kvinnolår, gördel, värme, friktion och spetskantade strumpor vad får man då?? Mjo det kan jag säga, skavsår! Och hur glamoröst är det med rejäla skavsår mellan låren jag bara frågar?? Inte alls skulle jag vilja säga, just i det läget förbannade jag mina frodiga lår som min man så gärna hyllar. Men det är förmodligen lönlöst, för jag förmodar att även de mest ofrodigaste av lår riskerar att få skavsår när de kläms ihop av gördlar. Måste komma ihåg att endast bära min gördel när det är kallare väder och man inte planerar att gå runt på stan i flera timmar. Kan ju trots min otroliga dummhet i att gå på stan i sådana kläder iallafall glädja mig med att jag såg väldigt chic ut hela tiden, ingen kunde ana smärtan i varje steg. För hur ont man än har, kan man ju faktiskt inte med hedern i behåll stapla runt som John Wayne i pennkjol. Nej, i sådana lägen är jag stolt över min "stiff upper lip", man är väl en hårding!

Hade tänkt avhålla mig från att skriva något om politik här men i förra veckan såg jag på nyheterna och blev så arg att jag måste kommentera det, bara lite.Vad var det jag blev arg av då??

Jo, den där gynnaren Fredrik Reinfeldt lyfte fram sin oro för de människor som gått ur a-kassan och nu på grund av lågkonjunkturen riskerar att missa sina jobb och därmed står oförsäkrade. Han var tydligen så orolig att regeringen funderade på på att sänka a-kasseavgiften med 50 kronor (eller om det var höja ersättningen? Kommer inte ihåg för jag lyssnade bara med ett öra). Men WOW! Vilken otrolig förolämpning. Jag trodde meningen med att de höjda avgifterna var att arbetande människor skulle tvingas ur a-kassan. Det verkade ju onekligen så. Ibland blir jag så arg att jag kokar, så arg att jag nästan funderar på att emigrera till Norge.

Jag har funderat på att ytterligare utsmycka min hud, att tatuera mig igen det vill säga. Trodde i min enfald att när jag tatuerade mig första gången skulle det även vara den enda gången. Men det ville sig inte, den som sa att bläcket sätter sig i blodet hade rätt. Inte ens när hela den där historien med körsbären blev jag avskräckt trots att man skulle kunna tro det. Eftersom det löste sig så bra till slut så måste man väl ändå dra den slutsatsen att det är hyfsat ovanligt att det går fel när man gaddar sig. Om inte annat vet jag ju vart jag inte går igen. ;) Tja, iallafall, nog om det. Mina funderingar lutar åt en tatuering på vänstra underarmen, precis under armvecket. Det är så slät och fin hud där och jag tror att man med åldern iallafall kanske inte blir riktigt så rynkig där som på andra ställen. Sånt är viktigt för mig nämligen, för det finns inget fulare än gamla tatueringer på saggiga hudpartier. Kommer fortfarande ihåg förrförra sommaren då jag kom i kontakt med en bedagad mormor med för djup uringning till allför solariesolade byst som till råga på allt pryddes av en hemskt blek och grönaktig fjäril. Inte så jag vill se ut när man släpar runt på barnbarnen. Nu kan jag i och för sig vara lite extra fördömande på grund av att kvinnan i sig inte var vidare trevlig, högljudd och dessutom kom direkt från McDonalds. (Avskyr McDonalds, speciellt tanken på att ta oskyldiga barn dit, de förtjänar bättre matvanor enligt min ringa åsikt.) Man möter många människor när man jobbar i butik kort sagt. Iallafall, i den stunden bestämde jag mig för att tänka efter både en och två gånger när jag tatuerar mig, för även om man är ung och spänstig nu så kommer det inte bestå. Det tar ju lite udden av det rockiga med tatueringar, det är ju roligare med spontangrejer. Det är ju ändå inte så rockigt med tatueringar ändå så det gör kanske ingen skillnad.

Motivledes funderar jag på en döskalle, lite söt i en dragning åt Tim Burtons tecknade stil. Alltså inget monster med larver och sånt som kommer ur ögonen, det är inte min stil.  Sen något lite färgglatt bakom eller vid ena sidan, kanske i en hibiskus eller ros eller någonting. Men som med allt sånt är det ju något man värker fram. Iallafall, gör jag så. Men eftersom jag i natt till och med drömde om att armen var prydd med en döskalle så tror jag på det. För i drömmen var jag väldigt nöjd. Nästan så att jag blev besviken när jag vaknade och armen var bar.....

I drömmen såg visserligen döskallen ut mer som misfits-döskallen än den jag planerat, men det härleder jag nog mer till att min forftfarande ihållande Danzig-vurm gjort att jag lyssnat på mycket tidig Misfits. Öh hjärntvättad? Ja jisses.

En av mina favoritregisörer är Billy Wilder, han hann göra många storslagna filmer på sin tid som "Ungkarlslyan", "Sunset Boulevard" och "Åklagarens vittne" för att bara nämna några. En av mina favoriter är dock "I hetaste laget" med Tony Curtis, Jack Lemmon och Marilyn Monroe. Curtis och Lemmon spelar två fattiga musiker som av en olykshändelse råkar bli vittne till ett maffiamord. För att undkomma maffian klär de ut sig till kvinnor och tar anställning i en kvinnoorkester som ska till en badort i Florida. Det blir många putslustiga förvecklingar under resans gång, i bandet finns exempelvis Sugar Kane spelad av Monroe som Curtis rollfigur förälskar sig i. För att kunna charma henne låtsas han vid sidan av sin kvinnliga förklädnad vara en rik oljemiljonär. Samtidigt som en riktig oljemiljonär förälskar sig Lemmons feminina alter ego. Allt detta samtidigt som maffian är flåsar dem i hasorna.

Det är en fartfylld komedi där Jeck Lemmon och Tony Curtis samspel är fantastiskt. Monroe funkar väldigt bra i rollen som den lite bimboaktiga men rara Sugar Kane. Filmen är faktiskt en riktig pärla, inte minst för att det är härligt att se "hunkiga" Tony Curtis förvandlas till kvinna, något som faktiskt funkar, om man bortser lite från de muskliga överarmarna och benen som ser allt annat än feminina ut. Jack Lemmon som kvinna lämnar kanske en hel del att önska, men det går iallafall an. Jag läste någonstans att filmen först var tänkt att visas i färg men att det efter några provtagningar blev otänkbart eftersom Curtis och Lemmons kvinnliga förklädnad krävde så mycket ansiktssmink att de såg närmast gröna ut på filmduken. Filmen kom på slutet av 50-talet och den ger en härlig 50-tals känsla när man ser den, trots att den ska utspela sig under 30-talet.

Detta är en perfekt film att se mitt på dagen på en slö söndag, krypa upp i soffan, göra lite popcorn och slänga på ett vedträ på brasan och bara njuta av en riktig film, så som man gjorde dom förr.