romantik på film, bäst för regniga dagar..
Idag har det regnat och sådana dagar känner jag mest för att kura ned mig i fåtöljen och dricka Söderblandning och se på film. En av mina favoriter som jag först såg när jag läste filmvetenskap och med en gång blev förälskad i är Douglas Sirk (Melodramens mästare!) All that heaven allows från 1955. Jag kommer fortfarande ihåg den saliga känsla jag hade när jag gick från filmvisningen, en sån känsla som bara en riktigt smörig romantisk film kan ge.
Filmen handlar om en änka i medelåldern i ett litet samhälle i det idylliska 50-talets amerika. Hon har två halvvuxna barn och alla i hennes närvaro (inklusive barnen) verkar tycka att det vore bättre om hon inte tog sällskap med någon, för inte kan hon ju vara ensamstående hur länge som helst, nej en kvinna bör verkligen vara gift. Hennes egen vilja verkar inte vara så relevant. Så träffar hon en man, men han tillhör fel klass eftersom han arbetar som trädgårdsmästare att han desutom är yngre än henne gör inte saken bättre. Det blir mycket skvaller inom hennes umgängeskrets och helt plötsligt verkar kärleken inte vara så enkel.
Den är helt enkelt underbar, så mycket subtila nyanser och samhällskritik allt i en härlig 50-tals miljö. Huvudrollerna spelas av den alltid stilige Rock Hudson och den väna Jane Wyman, nuförtiden förmodligen mer känd som Angela Channing och inte den utmärkta skådis hon faktiskt var när det begav sig. Filmen har ett mycket härligt bildspråk, mycket ser ut som idylliska vykort och att den är filmad i färgsprakande technicolor gör sitt för att få en overklig nästan lite "tecknad" känsla. Det är en typisk juldagsfilm faktiskt, eller för vilken dag som helst då man vill få in den där känslan av ledighet som långhelger ger. Ah, vilken kärleksfilm, den kan få vilken fåne som helst att dra på smilbanden, speciellt en sån romantisk fåne som jag.
Filmen handlar om en änka i medelåldern i ett litet samhälle i det idylliska 50-talets amerika. Hon har två halvvuxna barn och alla i hennes närvaro (inklusive barnen) verkar tycka att det vore bättre om hon inte tog sällskap med någon, för inte kan hon ju vara ensamstående hur länge som helst, nej en kvinna bör verkligen vara gift. Hennes egen vilja verkar inte vara så relevant. Så träffar hon en man, men han tillhör fel klass eftersom han arbetar som trädgårdsmästare att han desutom är yngre än henne gör inte saken bättre. Det blir mycket skvaller inom hennes umgängeskrets och helt plötsligt verkar kärleken inte vara så enkel.
Den är helt enkelt underbar, så mycket subtila nyanser och samhällskritik allt i en härlig 50-tals miljö. Huvudrollerna spelas av den alltid stilige Rock Hudson och den väna Jane Wyman, nuförtiden förmodligen mer känd som Angela Channing och inte den utmärkta skådis hon faktiskt var när det begav sig. Filmen har ett mycket härligt bildspråk, mycket ser ut som idylliska vykort och att den är filmad i färgsprakande technicolor gör sitt för att få en overklig nästan lite "tecknad" känsla. Det är en typisk juldagsfilm faktiskt, eller för vilken dag som helst då man vill få in den där känslan av ledighet som långhelger ger. Ah, vilken kärleksfilm, den kan få vilken fåne som helst att dra på smilbanden, speciellt en sån romantisk fåne som jag.
Kommentarer
Trackback
