Vid mitt skrivbord....

Efter en hektiskt men trevlig midsommarhelg med besök av vänner som fyllde upp huset till taknocken slappnade maken och jag av i vår ensamhet med lite vin, ost och filmen som damp ned i lådan i torsdags men som vi inte hann titta på. Det var en film jag inte visste så mycket om innan, vilket jag är tacksam över. Slutet på historien, The end of the affaire.....En film baserad på boken av Graham Greene, det utspelar sig i England under 1940-talet och det handlar om Kärlek. Kärlek som är uppslukande och total. Kärlek att leva och dö för.

Jag tänker inte ens skriva ned vad den handlar om förutom det, kärlek. Det är stämningsfullt, ett svepande mjukt bildspråk som passar utvecklingen av historien på ett ypperligt sätt. Kläderna, ljussättningen, detaljerna är perfekta för att få rätt känsla av tiden. Julianne Moore som spelar den kvinnliga huvudrollen är vacker på ett skört esoteriskt sätt, Ralph Fiennes manliga karaktär är under ytan bubblande av känslor, både positiva som kärlek och vänskap men även mörka förtärande som hat och svartsjuka. Ja, den här filmen var verkligen en liten söndagsgodis som föll i god jord. Välgjord och välspelad, en kärleksfilm som jag kommer bära med mig länge.

Jag väntar på att The Changeling ska komma ut på dvd. Har lagt den på "bokad-listan"  på Lovefilm som vi begagnar oss av, väldigt praktiskt när man bor ute i skogen att få hyrfilm neddimpandes i brevlådan faktiskt....Clint Eastwood regisserar med Angeliga Jolie i huvudrollen. Utspelar sig i Los Angeles 1928, Angelinga Jolie spelar en kvinna vars son försvinner och efter flera månaders sökande återförenar polisen pojken med modern, men det är inte hennes son. I den fortsatta kampen för att hitta sin pojke avslöjas en korruption som vida motarbetar denna kvinnas kamp för att hitta sitt barn...

Har ingen aning om det är bra eller ej, men jag brukar gilla det Eastwood regisserar (förutom Millon dollar baby då) och Angelina Jolie är en duktig skådespelerska. Hon är även så jäkla vacker och bara det att se henne i 20-tals miljö gör att jag vill att filmen ska hamna i lådan så snart så möjligt...Gillar den där bruna hatten hon har på sig, klockhatt är så tjusigt, tråkigt nog passar inte jag riktigt i sån annars hade jag haft det jämt. Men, det kanske bara är att jag aldrig riktigt hittat rätt modell. Man kan ju hoppas och fortsätta leta....

Såg precis på en så bra film på Svt, gamla goda Svt som inte förstör filmer med reklamavbrott. Det var en Aki Kaurismäki-film, Mannen utan minne. Det handlar om en man som blir misshandlad svårt och därefter förlorar minnet och sin identitet. Utan ett namn blir han en utstött i det byråkratiska samhället, men bland samhällets olycksbarn möter han medkänsla, kärlek och värme. En riktigt bra film som gick direkt in i hjärtat, finsk fåordig och med riktigt bra soundtrack. Här är ett klipp från filmen där Marko Haavisto & Poutahaukat framträder i lägereldens sken för de utstöttas gemenskap.

Det finns få saker som är så härliga att se på som ett riktigt bra kostymdrama. Den andra systern Boleyn som är baserad på Philipa Gregorys bok med samma namn utspelar sig i Henrik den åttondes England, vid hovet och som kanske säger sig självt så handlar den om de två systrarna Boleyn som båda blev kungens kvinnor på olika sätt. Den bjuder på mycket romantik, sex och ränkspel av den farliga sorten, för i Henrik den åttondes hov satt huvudet löst om man inte aktade sig.

Scartlett Johansson spelar Mary den yngre systern Boleyn som blir kungens älskarinna för att efterträdas av sin äldre syster som om än kortvarit blir kungens hustru efter att han skiljt sig från Katarina av Aragonien. Det är ju en välkänd historia och en bra sådan. Mycket lämplig att göra en spännande film av och den här är spännande. Jag tycker att både Natalie Portman som spelar Anne Boleyn och Scarlett Johansson gör ett bra jobb och får till sina olika karaktärer bra. Eric Bana är även han mycket bra som Henrik den åttonde, den tjurige och lite barnslige kungen som ville vinna i alla spel och få sina kvinnor serverade på fat av sina bakom ryggen intrigerande hovmän. Även om han inte är riktigt så kraftig, burdus och rödhårig som kungen var i verkligheten så är han trovärdigare än den där tanige lille killen som spelade Henrik VIII i serien The Tudors som gått på SVT i två säsonger. Den serien var ju helt avskyvärd och det är så trist att BBC gör sånt när de så ofta annars är bra, de följde ju inte ens historien vilket är befängt när historien är så spännande att den inte behöver ändras. Bah! Men nu var det ju inte den serien det handlade om...

Nej, filmen var riktigt bra. Bra skådisar, bra historisk gestaltning, kostymerna var välgjorda och vackra, scenografin kändes genuin. Kort sagt, det var ett kostymdrama av klass. Precis så som man vill ha det!

Denna veckas filmskörd som damp ned i brevlådan innehåll en liten lättsmält goding som visade sig liva upp det snöslaskiga mörker som inte tycks vilja ge med sig. Jag är sjukt trött på snö nu och längtar efter vår så det nästan är smärtsamt. När man känner sig sådär trött och nere i skorna finns det inget bättre än en rolig film och en skål glass.

Run fatboy run handlar om småtjocke Dennis (Simon Pegg) som fem år tidigare lämnade sin tjej vid altaret, gravid. Nu vill han ha tillbaka henne för han har sentomsider insett att hon är den rätta för honom. Men hon är givetvis inte riktigt med på noterna, desutom har hon en "seriös" pojkvän (Hank Azaria) som till skillnad från Dennis har ett seriöst jobb och springer marathon. För att visa tjejen att han med kan vara seriös så bestämmer sig Dennis för att ställa upp i ett marathon och han har tre veckor på sig att förbereda sig. Aj aj, är nog det man kan säga om det beslutet, för det blir smärtsamt för Dennis innan filmen är slut, så mycket kan man nog säga utan att avslöja alltför mycket...

Filmen bjöd på många skratt, ett riktigt bra soudtrack och mysig brittisk londonmijö. Dylan Moran (han är ju med i Black books bland annat om jag inte missminner mig) som spelar Dennis polare Gordon var givetvis mycket rolig, men så är ju han en rolig snubbe också. Skulle väl kunna säga att han var den som lyfte filmen som även om den var rolig och mysig kanske kan betraktas som en rätt lättviktig historia. Inget illa i det för ibland när humöret är på det viset kan det vara det bästa någonsin. Nästan så jag fortfarande så här en dag efter att ha sett den skrattar högt åt en del scener som Moran var med i....

Igår kväll hade maken och jag fredagsmys. Eftersom vi skulle bort idag,så tog vi det en dag i förskott. hemgjorda hamburgare på det där extremt goda nötköttet vi köper från en bonde som har eget slakteri och jättefina kor, det är sån skillnad i smak. Till det gjorde jag en cole slow och klyftpotatis med timjan, så drack vi en varsin Spitfire ale till. Väldigt gott!

För riktigt fredagsmys är ju en bra film nödvändigt. Vi såg en favorit, "The Aviator". Leonardo di Caprio är mycket övertygande som miljardären och flygaren Howard Hughes. Cate Blanchett är extremt lik Katherine Hepburn och Cate Beckinsale är tjusig som Ava Gardner. Mycket fina interiörer och kläder gör att det känns genuint. En riktigt bra film med andra ord och väldigt mycket lyxig 30-tals känsla, precis som man vill ha det....

Har varit lite hängig nu ett tag. Det har med flytt, omställning och livskval att göra..Vad kan vara mer uttröttande än livskval? Iallafall tänkte jag att en god filmstund kan lyfta en tråkig stund och så funderade jag lite på vad jag har i min videohylla som tillhör de absoluta favoriterna. Så kom jag givetvis att tänka på mitt "guldband", en kasett som jag är väldigt försiktig med för jag har inte hittat någon dvd-version av den här serien än. (Kanske finns på Amazon dock, har inte undersökt det faktiskt.)

För några år sedan gick en BBC-serie i tre delar baserade på böcker av Nancy Mitford, som jag skrivit om tidigare. Kärlek i ett kallt klimat hette serien och den har allt en bra drama serie ska ha. Lantadel i tweed, kärleksintriger, mycket te och snittar och så givetvis torr humor av den sort som britter är bäst på. Det handlar om tre flickor i de högre klasserna i England under 1930-talet och sedmera början av kriget. De har alla en önskan om att finna kärlek i sitt liv och de finner den, fast på väldigt olika sätt. Det är en serie att bli kär i mycket på grund av de många excentriska karaktärer som gestaltas utöver de tre hjältinnorna. Speciellt gillar jag fadern till en av flickorna som gestaltas av den ypperlige Alan Bates (som förövrigt även var med i Gosford park) han är så härlig i sina rigida fördomar om hur världen är beskaffad och vilka som betyder något att det är en fröjd för själen. Sen så är ju mijlön handlingen utspelar sig i helt underbar, det är stora gods på landet och små mysiga stugor blandat med lite mer urbana miljöer á la London och Paris. Det är bara att sätta på tevattnet, baka sconsen och mys..

Filmer som ger en air av gamla tider är en favoritgenre hos mig. En som gör en del sådana bra filmer är Woody Allen...Nu har jag ett litet ambivalent förhållande till Allen, tycker helt enkelt att han är lite läskig att se på. Sen börjar man tänka på hela den där historien med hans adoptivdotter, Soon Yi hette hon tror jag. Och så får man lite motvilja.... Och stackars, stackars MIa Farrow. Nu kanske man inte ska ta med sådana personliga aspekter när man tittar på film men jag kan inte låta bli ibland.. och trots dessa aspekter så har han gjort några filmer som går rakt in i ens hjärta. De jag tycker bäst om är Radio Days och Bullets over Broadway. En sak som dessutom gör dem lätta att ta till sig är att herr Allen själv inte är med i dem, förutom som berättarröst i Radio days. Men han har en trevlig röst så det funkar jättebra. Det märks att Woody Allen är en jazzälskare, för det är alltid väldigt bra soundrtack till hans filmer, dessa inga undantag. Både Radio days och Bullets over Broadway handlar om nöjesbranchen som den såg ut på den "gamla goda" tiden.

Radio days handling kretsar kring en familj i New york, det var före TV gjorde sitt genombrott och då radion spelade en viktig roll både för underhållning och nyheter. Det är en jättebra skildring av vardagslivet under 40-talet och man lyckas verkligen få den där genuina känslan. Sen är ju Allens humor riktigt rolig också, och man får sig några charmerande leenden till livs under filmens gång. Filmens rolllista är späckad av bra skådespelare som bidrar till filmens kvalité enormt. Mia Farrow är underhållande som en ciggarettflicka som aspirerar  mot stjärnorna och därför måste lära sig prata "fint". Dianne Wiest är underbar som "aunt Bea" som längtar efter kärlek och därför måste gå igenom många mer eller mindre dåliga kavaljerer för att hitta rätt. Det känner man ju igen....Utöver handlingen så är filmen så mysig för att den ser så genuint gammaldags ut, de har verkligen fått till kläder och bakgrundsmiljöer så det känns trovärdigt, det är bara att sätta sig ner i tv-soffan och insupa härlig 40-tals romantik.


Bullets over Broadway är lika mysig den, fast den utspelar sig lite tidigare än ovan nämnda. Nämligen slutet av 20-talet, en film fylld av maffia och spritförbud med andra ord. Här handlar det om en ung idealistisk författare (spelad av John Cusack) som skriver ett manus till en pjäs. Men det går inte riktigt som han vill med rollbesättningen av pjäsen för den som finansererar uppsättningen är en maffiaboss som vill se sin älskarinna i en av rollerna. Dessvärre är älskarinnan totalt talanglös. Ännu värre blir det när älskarinnans livvakt, spelad av en underbar Chazz Palminteri lägger sig i och ändrar i manuset. Dianne Wiest är med även i denna film och hon spelar primadonnan som ska dra till sig publiken, hon är bortskämd och van att få som hon vill, vilket inte alltid gör det så lätt för den stackars manusförfattaren.

En av mina favoritregisörer är Billy Wilder, han hann göra många storslagna filmer på sin tid som "Ungkarlslyan", "Sunset Boulevard" och "Åklagarens vittne" för att bara nämna några. En av mina favoriter är dock "I hetaste laget" med Tony Curtis, Jack Lemmon och Marilyn Monroe. Curtis och Lemmon spelar två fattiga musiker som av en olykshändelse råkar bli vittne till ett maffiamord. För att undkomma maffian klär de ut sig till kvinnor och tar anställning i en kvinnoorkester som ska till en badort i Florida. Det blir många putslustiga förvecklingar under resans gång, i bandet finns exempelvis Sugar Kane spelad av Monroe som Curtis rollfigur förälskar sig i. För att kunna charma henne låtsas han vid sidan av sin kvinnliga förklädnad vara en rik oljemiljonär. Samtidigt som en riktig oljemiljonär förälskar sig Lemmons feminina alter ego. Allt detta samtidigt som maffian är flåsar dem i hasorna.

Det är en fartfylld komedi där Jeck Lemmon och Tony Curtis samspel är fantastiskt. Monroe funkar väldigt bra i rollen som den lite bimboaktiga men rara Sugar Kane. Filmen är faktiskt en riktig pärla, inte minst för att det är härligt att se "hunkiga" Tony Curtis förvandlas till kvinna, något som faktiskt funkar, om man bortser lite från de muskliga överarmarna och benen som ser allt annat än feminina ut. Jack Lemmon som kvinna lämnar kanske en hel del att önska, men det går iallafall an. Jag läste någonstans att filmen först var tänkt att visas i färg men att det efter några provtagningar blev otänkbart eftersom Curtis och Lemmons kvinnliga förklädnad krävde så mycket ansiktssmink att de såg närmast gröna ut på filmduken. Filmen kom på slutet av 50-talet och den ger en härlig 50-tals känsla när man ser den, trots att den ska utspela sig under 30-talet.

Detta är en perfekt film att se mitt på dagen på en slö söndag, krypa upp i soffan, göra lite popcorn och slänga på ett vedträ på brasan och bara njuta av en riktig film, så som man gjorde dom förr.

Idag har det varit så fuktigt och råkallt i luften med en antydan till dimma att jag riktigt längtat efter att sitta i vardagsrummet framför brasan och se på mysig film och dricka te. En film som passar ypperligt att se på sådana dagar är Gosford Park, en riktig favorit. Det finns inget bättre än en riktigt bra engelsk kostymfilm med lantadel, jaktsällskap, intriger och framför allt mord. De har så snygg stil och snyggt manér. Får en att vilja ta på sig tweed och ta en promenad med en spaniel i släptåg. Nåväl, en grand danois kan funka med. Nu har jag inte heller någon tweeddräkt men det är faktiskt bara en tidsfråga, har i själva verket en bit mörkgrön fiskbensmönstrad tweed som ligger och väntar på att bli tillklippt.

Det finns så många lager i denna favoritdeckare, små saker som man inte märker de första gångerna man ser den, det är nog därför jag gillar den så mycket. Skådespelarensembeln går ju inte av för hackor heller, med en sån samling kan det ju inte bli annat än ypperligt. Själva handlingen är egentligen inte det väsentliga, det är känslan, detaljerna och människorna som porträtteras. Precis en sån film som faller mig i smaken.

Idag har det regnat och sådana dagar känner jag mest för att kura ned mig i fåtöljen och dricka Söderblandning och se på film. En av mina favoriter som jag först såg när jag läste filmvetenskap och med en gång blev förälskad i är Douglas Sirk (Melodramens mästare!) All that heaven allows från 1955. Jag kommer fortfarande ihåg den saliga känsla jag hade när jag gick från filmvisningen, en sån känsla som bara en riktigt smörig romantisk film kan ge.

Filmen handlar om en änka i medelåldern i ett litet samhälle i det idylliska 50-talets amerika. Hon har två halvvuxna barn och alla i hennes närvaro (inklusive barnen) verkar tycka att det vore bättre om hon inte tog sällskap med någon, för inte kan hon ju vara ensamstående hur länge som helst, nej en kvinna bör verkligen vara gift. Hennes egen vilja verkar inte vara så relevant. Så träffar hon en man, men han tillhör fel klass eftersom han arbetar som trädgårdsmästare att han desutom är yngre än henne gör inte saken bättre. Det blir mycket skvaller inom hennes umgängeskrets och helt plötsligt verkar kärleken inte vara så enkel.

Den är helt enkelt underbar, så mycket subtila nyanser och samhällskritik allt i en härlig 50-tals miljö. Huvudrollerna spelas av den alltid stilige Rock Hudson och den väna Jane Wyman, nuförtiden förmodligen mer känd som Angela Channing och inte den utmärkta skådis hon faktiskt var när det begav sig. Filmen har ett mycket härligt bildspråk, mycket ser ut som idylliska vykort och att den är filmad i färgsprakande technicolor gör sitt för att få en overklig nästan lite "tecknad" känsla. Det är en typisk juldagsfilm faktiskt, eller för vilken dag som helst då man vill få in den där känslan av ledighet som långhelger ger. Ah, vilken kärleksfilm, den kan få vilken fåne som helst att dra på smilbanden, speciellt en sån romantisk fåne som jag.