Vilken kalasdag...

Det var väldigt trevligt idag, denna kalasdag. Köttbullarna var perfekta, gräddsåsåsen perfekt, jaa  allt var faktiskt perfekt. Tårtan som avslutade allt var så perfekt att den av vissa till och med kallades den bästa gräddtårtan någonsin. Ibland är det enkelhet som gäller, jag gjorde helt enkelt en vanlig tårtbotten, lade en vaniljkräm på understa lagret och min goda svartvinbärssylt på det översta. Jag tog rätt rejält med sylt, så tårtan skulle bli saftig och god. Sedan lät jag den stå några timmar för att safta till sig och precis innan det var dags för kaffet täckte jag den med vispad grädde. Till dekoration hade jag kvällen innan förberett mig genom att pensla en god ekologisk 70%-ig mörk choklad på baksidan, sedan lossade jag försiktigt bladen från chokladen. Det var inte det lättaste kan jag säga och nästa gång jag gör chokladlöv ska jag pensla på mer choklad, för när det var för tunn smälte den på fingrarna så lövet gick söndet. Så lade jag de svartvinbär som var kvar på buskarna att komplettera löven. Mycket tjusigt blev det, om jag får säga det själv. Svartvinbärssylen med sin lite syrliga, fylliga smak gjorde att tårtan blev jättefräsch. Godaste gräddtårtan helt enkelt!

 


Jag fick massor med bra presenter också, ett fantastiskt läppstift från systern, Yves Saint Laurents nr 19, den klassiska ceriserosa, som är väldigt cerise...rosa...... Mycket färg, mycket coolt. Så fick jag rosdoftande duschkräm från Weleda, också från systern.

Min mor gav mig hennes mormors gamla finklocka. Precis vad jag önskat mig, jag går och tittar mig på armen mest hela tiden nu och ler och berättar, för de som vill höra, vad klockan är just då. Tycker fortfarande, efter flera timmar, att det är fantastiskt att den faktiskt går rätt när man ställt den. Med tanke på att den har typ 60 år på nacken.


Nu syns det inte riktigt på bilden men boetten är i pärlemor, så det skimmrar alldeles härligt när man tittar på klockan i solljuset. (Bilden är ju i själva verket rätt dassig, för klockan ser mycket finare ut i verkligheten. Antar att fotografering inte kan räknas till en av mina många talanger.)

Av mor fick jag även den här söta kamén som kommer från pappas sida. Farfar köpte den någon gång för länge, längesedan. Mamma visste inte så mycket mer än det och pappa finns ju tyvärr inte här att fråga. Det är härligt med presenter som har en historia, oavsett hur lite man vet om den. Att få saker som gått i arv i familjen känns så myckry bättre än att få dussininköpta prylar som bara ökar på den här globala konsumtionshysterin som vårt samhälle lider av. Ha, då fick man det sagt också! Alltid bra att få till en känga mot överkonsumtionen!! Jorå, minsann.

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0