Om att sitta i sitt nattlinne och bli frustrerad...

Jag sitter i ett halvfärdigt nattlinne som jag började sy igår. Jag har alltid haft en vurm för vita nattlinnen, med spets. Helst av allt skulle jag ju vilja ha ett slott eller en borg att vandra runt i, i mitt nattlinne. Med ett kandelaber i hand och en stor hund vid min sida. Lite operamässig romantik sådär....Nu har jag ju ingen borg, men likväl en jättestor hund. Så det får väl duga...

Jag satt iallafall här och höll på att bli tokig för att jag inte kunde bestämma mig hur jag skulle göra halsringningen. Smått frustrerad iförd det vita halvfärdiga nattlinnet kom jag att tänka på Lucia di Lammermoor. Nu kanske det är att överdriva att känna sig tokig som Lucia, stackarn, som i sitt vansinne har ihjäl folk...(Iallafall sin brudgum som hon tvingats gifta sig med trots att hon älskade en annan, inte konstigt att hon blir tokig.).....och går omkring makabert blodig visserligen inte i nattlinne utan i sin bröllopsklänning. Men det är ju iallafall effektfullt rött mot vitt. Istället för att gå bärsärk som henne så bestämde jag mig för en paus av något slag, fikapaus, rökpaus, kaffepaus....Det blev en bloggpaus och jag hoppas att inspirationen kommer tillbaka, för det vore trevligt att gå till sängs i ett nytt nattlinne ikväll....

För lite inspiration lyssnar jag på en av mina gamla favoriter, Maria Callas. Ända sedan jag som barn, tillsammans med min käre far, brukade ta bilturer på snirklande skogsvägar och låta hundarna springa samtidigt som vi lyssnade på opera har jag varit fast. Maria Callas är enligt mig drottningen av operasångerskor. Här i en favoritroll, den som Violetta i Verdis La Traviata.



I slutscenen har hon ju på sig nattlinne och även om det inte syns här så vet ju jag det och kanske kommer in i en bra känsla för vita nattlinnen med spets och romantik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0