Vid mitt skrivbord....

Igår när vi i godan ro gjorde iordning fikat som vi skulle....öh.... fika på till Robinson igårkväll så upptäckte jag att jag närt en tjyv vid min barm. Medan kaffet kokade gick jag in till tv-soffan och ställde fatet med neg.... ähum... "chokladbollarna" på bordet bredvid soffan. Sedan skulle jag hämta kopparna och tänker inte mer på det....Så kommer jag tillbaka till vardagsrummet och ser att en boll saknas. På mattan bredvid soffan står en Grand danois med en märklig uppsyn. Saken är den att hon brukar aldrig stjäla, det är hon ju för fin i kanten för....Trodde vi iallafall...Efter att ha tittat runt lite fånigt och undrat vart den där bollen tagit vägen så tittat jag återigen på hunden. Hon står med huvudet lite nedböjt och tittar ner i mattan.....Skyldig, tänkte jag. Så jag bänder upp munnen på henne och ut åker en hel om än salivig "chokladboll". Hon hann inte ens tugga på den föränn jag märkte att den var borta och när jag väl fått upp ögonen på försvinnandet kunde hon ju inte börja njuta av sin fångst för då hade jag ju märkt det. Ack, stackars hund, för jag märkte det ju till slut ändå och tog den ifrån henne. Efter det gick hon demonstrativt upp och maken och jag fick nöja oss med de "chokladbollar" som var kvar. Hunden stannade på övervåningen under hela Robinson och kom inte ner igen föränn vi skulle gå kvällspromenaden....

Jag undrar om det är möjligt att hundar skäms när de har tagit något olovandes, har svårt att tro det. Oavsett kunde man ju inte skälla på henne för hon såg så söt ut med den där bollen gömd i sin stora mun att jag inte kunde göra annat än skratta och krama om den lilla tjyven...