Damernas paradis....

Just nu läser jag en bok som jag läst flera gånger förut. Det är en bok som man kan läsa om och om igen, en sådan som kan följa med en vart man går eftersom man hela tiden tänker på den och hur det ska gå för huvudpersonerna. Det är Damernas paradis av Émile Zola jag syftar på. När jag första gången läste den var jag helt uppslukad. Jag läste litteraturvetenskap och var helt uppslukad i böcker och trodde inte jag kunde läsa någonting annat än det som stod på det gedigna schemat. Men så lånade en kursare mig sitt ex av Damernas paradis och sa att jag måste läsa den. Och det gjorde jag, samma natt. Jag låg uppe till tidigt på morgonen och var helt uppslukad.

Boken handlar om en ung flicka, Denise, som från den franska landsbyggden kommer till Paris med sina två småbröder. Fattiga och föräldralösa försöker de hanka sig fram. Denise får anställning som affärsbiträde på det stora varuhuset "Damernas paradis" och det är ”damernas paradis” som är det nav kring vilket historien cirklar kring.

I boken som är skriven i bästa naturalistiska anda möter man ett gytter av olika typer av människor. Hierarkin mellan de olika befattningarna och avdelningarna på varuhuset är stark och kampen för att komma upp sig i stegen beskrivs nästan som djurisk. Själva varuhuset i sin framåtanda och vilja ta över och svälja de små butikerna som ligger bredvid på samma gata blir till en symbol över hur den moderna tidens utveckling breder ut sig och tar över det gamla frankrikes arv. Det stora varuhuset blir till en stor organism som lyses upp av moderniteter och lyx medan de små butikerna och dess innehavare går ned sig alltmer till en mörk och sjuklig framtid som inte kan sluta i annat än förödelse.

Trots att ”Damernas paradis” står för utvecklingen finns det betänkligheter i huruvida det enbart är positivt med det nya och stora. Bakom det svulstiga framåtskridandet av ”Damernas paradis” finns dess ägare Octave Mouret, en man med en vision om hur framtidens handel skall bedrivas. Men trots att han står för utveckling saknas det någonting i honom. Han är en människa som förlorat kontakten med sin själ. Mitt i allt detta har vi Denise som står upp en vit lilja i mörk jord, hon är en del av det gamla pastorala frankrike samtidigt som hon möter det moderna med en barnslig insikt som hon själv knappt är medveten om.

Damernas paradis är en bok av den gamla hederliga snittet. Det finns någonting romantiskt över det som lägger ytterligare känsla till handlingen. Det är verkligen en av mina favoritvböcker, men Émile Zola är ju också en författare av världsklass som håller än idag.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0