Den blå cykeln...

Har precis avslutat läsningen av Régine Deforges trilogi som utspelar sig i Frankrike under det Andra Världskriget, Den blå cykeln, Paris, ockuperad stad och I hämdens skugga. Handlingen cirkulerar kring den unga Léa Delmas som tvingas ta ansvar för både sitt land och sin släktgård under de kaotiska åren av tysk ockupation. Hon blir delaktig i motståndsrörelsen och kämpar hårt för sin överlevnad och för de hon älskar. Hon slits även mellan sin barndomskärlek Laurent D'argilat och den mysiske François Tavernier.

I flera dagar har jag varit djupt inne i motståndsrörelsen, koder och hemliga möten. Jag har fått bilder av ett på ytan glättigt men samtidigt blodisande farligt Paris där nazister och kollaboratörer tycktes hota överallt. Jag har fått lära känna trakten runt Bordeux där familjen Delmas vingård fanns, lära känna Léas kärlek till jorden och dess vinrankor som inte ens ett fasansfullt krig kunde förminska.

Boken var mycket underhållande, på vissa ställen kanske lite långrandig i sina beskrivningar över kodnamn och människor för beskrivningarna kändes ibland kanske lite platta. Men jag gillade den trots det. Det som gjorde boken mest levande var beskrivningen av Léa, hennes aptit på livet och passionerande personlighet. Man får följa hennes utveckling från en bortskämd 17 åring i krigets början till en mogen ung kvinna som tar ansvar och visar mod. Kärleken är en viktig ingrediens i denna romansvit, både till sin familj och sitt land, men även den passionerande kärlek som upppstår mellan människor trots att döden hela tiden står för dörren, eller kanske på grund av det.

Just död och sex var väldigt förekommande det kanske var det som föll mig på läppen vad vet jag.  ;) Den kändes i vilket fall som helst väldigt fransk och det gjorde att den trots vissa svagheter kändes "verklig", en historia att gilla med andra ord. En sak som jag fortfarande klurar på dock är slutet, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, det var öppet för tolkning tror jag, eller jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det gör mig både irriterad och belåten, för det gjorde faktiskt boken lite mer levande. Men samtidigt vill man ju inte känna sig dum som man faktiskt inte kan undgå att göra när man efter en avslutat bok tänker - Va, hur blev det nu då. Fick de varandra eller inte?

Hade tänkt att lägga in en bild på boken, men hittade ingen snygg på nätet. Kanske tar en bild på min bok och lägger ut senare, för den framsidan var rätt mysig. Man ska visserligen inte döma boken efter omslaget, men....Det gör man ju i alla fall. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0