Vid mitt skrivbord....

Var i gamla hemstaden på besök i helgen. Det var ett trevligt besök, det första faktiskt sedan vi flyttade därifrån. Så kändes det också lite halvmysko att vara turist där man tidigare bott. Mysko men trevligt, hann med en rejäl rundvandring på stan, köpte ett par långa skinnhandskar att ha till min svarta 50-tals kappa som har för korta ärmar till vanliga handskar. Det blev väldigt chict tillsammans. Ska ta kort när jag kommer ihåg. Vi samlades några vänner och åt ungsbakad pizza och drack några öl på Götas i majorna, trevligt trevligt att vara tillbaka i de gamla hoodsen.

En sak som jag lärde mig i Göteborg var, för det är ju alltid trevligt att uppmärksamma när man lär sig saker, att det inte är lämpligt att snygg-klä sig om man ska ta ett "kolla-i-affärer-maraton" på stan. Hade en nysydd svart pennkjol, blus och kappan över. Vilket var lite för varmt för den förädiskt ljumma novembervärdret vi hade i lördags. Det kanske inte hade gjort så mycket att bli varm i sig om det inte var så att jag hade på mig min WKD-gördel. Vilken ger en snygg figur under pennkjolen och gör att man känner sig mycket välklädd undertill. Det man kan lägga till är att den på grund av sin utformning inte bara formar höfterna och midjan utan även klämmer ihop låren. Gör en ekvation av mjuka kvinnolår, gördel, värme, friktion och spetskantade strumpor vad får man då?? Mjo det kan jag säga, skavsår! Och hur glamoröst är det med rejäla skavsår mellan låren jag bara frågar?? Inte alls skulle jag vilja säga, just i det läget förbannade jag mina frodiga lår som min man så gärna hyllar. Men det är förmodligen lönlöst, för jag förmodar att även de mest ofrodigaste av lår riskerar att få skavsår när de kläms ihop av gördlar. Måste komma ihåg att endast bära min gördel när det är kallare väder och man inte planerar att gå runt på stan i flera timmar. Kan ju trots min otroliga dummhet i att gå på stan i sådana kläder iallafall glädja mig med att jag såg väldigt chic ut hela tiden, ingen kunde ana smärtan i varje steg. För hur ont man än har, kan man ju faktiskt inte med hedern i behåll stapla runt som John Wayne i pennkjol. Nej, i sådana lägen är jag stolt över min "stiff upper lip", man är väl en hårding!